Ja då e hela familjen uppe då.... skönt men fan va trött man e. La mig i gubbens famn i morse. Höll mig i sånt där härligt vaken sovande   ha ha.. Känner mig konstigt tom. Snart blir det läkaren iallafall. Ska bliskönt när det är över.

Sitter här o skit trött, slut i hela kroppen både fysiskt o psykiskt. För en stundsen låg jag i min säng o bara längtade efter lite sömn då allt i min skalle började dra iväg. Minsta lilla känsla jag kände i kroppen blev så stark, trötthets stickningar som man kan få blev för mig en ren rädsla, huvudvärken, känslan i kroppen, mina trötta ögon som inte kunde stänga sig o känna ro, spänningarna som kändes i hela halsen. Det blev en hel värklig mardröm av minsta lilla. Andningen..... Helvete panik..... Tillslut kom tårarna o nu sitter jag här!!! Klarar fan inte av mörkret i sovrummet, (nej jag e inte mörkrädd) Men helt plötsligt e det ren panik med mörker o inget o fästa blicken vid. Får inte somna!!!! Tänk om man inte vaknar igen. Sitter här o kl e snart halv 4 o kvart över 9 ska man vara hos läkaren. Kommer vara helt slut vid den tiden... fan. Va fan e detta... panikångestens nästa grymma steg??? Har ju gått igenom en hel del de sista veckorna med det förflutna men kan det påvärka en så här? NU kom älskling upp , han vaknade av en tom säng. Hans armar om mig kädes välbehövt.

All tysnad o allt som hör till den onda cirkeln håller på att släppa mellan mig o gubben. En tyngd av från axlarna iallafall. Trodde vi va på väg in i sista fasen för att adjö o mitt hjärta höll på att dö där men så e inte fallet. Tack älskling för att vi bröt det i tid o inte lät det rulla vidare! Älskar dig, nu e det bara rästen kvar för mig o komma ur.

Vet fan inte va det e som händer inom mig.... allt e bara en svart smärta o jag kan inte bli av med den. Försöker men allt e bara för jävla jobbigt. Vill inte träffa folk, att behöva leka glad för annars ska man behöva förklara va det e .    Hur ska man förklara något folk inte vill ta till sig o förstå att det e som det e? Försökte nyss förklara det för min kära moder.... suck o tvi va fel det blev. gå ut en vända så ska du se att det blir bättre. Hur ska det bli bättre av det? Massa folk... nej då kryper jag hällre in i mitt eget lilla krypin o slipper att de tittat o ens tårar bara rinner utan förvarning. Social fobi i ångesten.... det är inte ovanligt men en del tror inte att det finns ens. Bara en dårlig bortförklaring för att slippa ut o röra på sig!! neeeej!!!   Gubben o lillan är ute o går en vända o tystnaden känns som min enda förstående vän, den frågar inget, säger inte va man borde göra o inte, den bara finns  med mig o låter det vara som det e .... varken mer eller mindre. Den låter mig gråta om jag vill det o ser inte undrande på mig när det händer, den låter mig sitta tyst om jag vill det. Dessa jävla tårar bara rinner.... inte fan tar de slut häller. Känns som jag ännu en gång gått in i väggen!!!! HELVETE!!!!

Jag vill vara glad, skratta o känna glädje igen ... lyckan över livet, inte ett jag vill gömma mig ifrån det.

Fångad i mitt svarta inre, mina ögon vill inte öppna sig o se det jag borde. Allt jag har o jag älskar med livet. Att det utanför denna cirkel finns lyckan väntandes.

Såg nu att de sista typ i min blogg bara e ner o ner o ännu mera ner. Jaha... trevligt värre INTE. Dax o sparka sig i änden o få ett slut på detta helvete. det som hänt har hänt o jag kan inget göra åt de, trotts att jag vill o önskar jag kunde. Det är en del av den som e jag o de jobbigaste e att lära sig leva med den delen av vem man e. Det ska fan inte få paja mitt liv som det gjort under alla åren. Sparka sig ur kärran o låta det rulla vidare.... inte lätt men måste!!!! Suget ska åt helvete!!!!!! Livet e värt så fan så mycke mer.... ett återfall e inget om man ser till det stora hela. Måste bara ta mig vidare o ur det.

rubriken talar för sig självt NÄSTAN.... Älskar mitt hem, det är min trygghet, min borg men även mitt fängelse, det är här mina känslor blir som inlåta mellan varven, här som man förstår mig minst, tvärt om borde det vara men så e inte fallet. Det känns för jävligt o skriva det men kände bara att jag måste. e det så svårt o förstå sig på en annan människa ???? Eller e problemet att man inte vill o då gör man det inte?? Jag fattar inte eller också så e det panikångesten som just nu talar i ren panik. Försöker tala men allt blir bara taget på fel sätt. Vem vet i morgon så e det säkert bra igen om vi inte hamnar i det jävla hjulet igen där allt bara snurrar på utan lösning på saker.

Jävla mående.... räcker det inte utan måste man just nu behöva en så oförstående gubbe?? Psykiskt e det skit igen o känner att panikångesten knackar mig på axeln, Fan kan det inte bara försvinna. kroppen krampar med dottern i armarna... höll fan på att tappa henne. Att be om hjälp i det läget va ju opassande!!! Hela jag skakar o kan det fan inte ge sig, skallen värker, händerna känns kraftlösa. kalla.... Kan inte folk se när man inte klarar ett tjaffs i det läget???

Så jävla trött på detta mående.

SÅ SLUTA ANVÄNDA HONOM SOM ETT! Ja vet att det kanske gjorde dig ont när vi gled isär men alla slag du gav drev mig iväg. Du blev tagen av polisen det nyåret, Du slog mig med honom i armarna, gråtandes breve. Du blev häktad men jag bad att de skulle släppa dig. Du raserade mitt liv , slängde ut mig o jag tog med mig mitt barn. En mamma klarar inte leva utan det. Ni drev mig att lämna honom ifrån mig med löften om att få träffa honom när jag än ville. FICK INTE !!! De gånger jag kom för att träffa mitt lilla hjärta så lät ni honom lida... han fick inte gå fram (grät så mitt hjärta förblödde) till mig o jag fick inte hålla om de enda som jag hade kvar, som något betydde. Ni krossade mitt inre o honom med! Tillslut fann jag den enda tröst i alkoholen, jag kämpade tills jag inte orkade mer. Hamnade helt åt helvete men jag orkade inte bry mig, saknaden hade ätit upp det sista av mig. Ni spred lögner... varför fattar jag än inte! Ni målade upp mig som mördare o knarkare!! Va jag en??? Ne jag hamnade så illa o under tvång fick jag amfetamin i kroppen, hot , slag, sparkar o en längtan så stor om att han en dag skulle lyckas skrida hot till verk... jag ville dö . Vi har delad vårdnad men ändå nekar ni mig. Jag har tagit mig ur all skit jag höll på att dö i mer än vad jag redan gjort. Ändå nekas jag min pojke. Har inte ens fått se honom ens på kort på flera år. Ge mig min lycka tillbaka, låt mig få träffa min son o vara hans mamma  igen. Han föddes inte som slagträ så använd honom inte som ett.

Gör oss båda en tjänst, låt oss få ett liv med varann igen ... Lidit nog nu!