våran lilla prinsessa fick nya  skor igår .... hennes första riktiga skor ( förutom gå skorna) o hon e så stolt. Hon älskar dem... ska ha dom hela tiden o visa dom för alla som kommer  Härligt o se. Våran lilla tjej e inte liten längre.

Fyyyyyyyfaaaaaaaaaaan!!! Jag ska slåss om pojken. Ingen ska behandla min son som ägodel o skit, så e det. Fick veta idag att han inte fått mer än ett brev av de jag skickat . Han ska inte få veta av mig, inte tala om mig som sin mamma. Han ska kalla henne det! Hon styr o hon ställer men snart e det slut på det! Va fan har hon för rätt o bestämma över ett barn som inte e hennes? Hoppas hon e medveten om att vi har delad vårdnad o nu jävlar e det jag som kontaktar soc o kräver umgänge. E inte lika svag som förr. Nu e jag inte rädd för att chansen finns att mista honom längre. Det gör jag inte.... Trodde jag inte hade någon från hans släkt(pappans) på min sida när det gäller det men va fel jag hade. Hon hotar att om folk inte lyder henne eller gör minsta fel, ja då får de inte träffa pojken! De e ju för helvete hans släkt. Dom han växt upp med! Att hon har barn med hans pappa ger inte henne rätten att tro att hon e någon som hon inte e. Hon den jävla subban anväder med pojken som slagträ fast mot släkten hans istället.

Va fan har det blivit av hans far som inte kan säga ifrån på skarpen, det e fan inte oki. Nu jävlar har de väckt djävulen, de ska få se.

SNART E HAN MIN IGEN, DET SKA JAG SE TILL.

Jag kan se honom... det e han... kan inte tro det e sant!

Fan vad jag har saknat dig... (7) årsen jag såg det lilla livet  

Mitt hjärtas sorg läker!!!

Jag har bestämt mig.... Ska göra en plastikoperation... Gubben vill det inte , han tycker dom e söta som dom e men för mig skriker det bara MAMMA över dem. Funderat över det bra länge, några år faktiskt om jag ska va ärlig. Först nu har jag börjat prata om det med gubben, jag får göra som jag vill. För honom e det inte det viktigaste o han älskar mig som jag e o för den jag e ... men jag gör det inte. Finns de som garanterat inte kommer o förstå varför jag ens vill göra det men valet e mitt o DETTA E VALET. INGA ÖVERDRIVNA BALLONGER MEN LITE STÖRRE SKADAR INTE.

Vad är psykisk misshandel?

Psykisk misshandel är återkommande dåligt bemötande i syfte att dominera, kontrollera, kränka, förödmjuka den man utsätter. Psykisk misshandel är skadligt för den utsattas psykiska och fysiska hälsa och skadar självkänslan allvarligt och på lång sikt.

Psykisk misshandel är en form av psykisk och känslomässig tortyr. Vissa av teknikerna känns igen från tortyrfängelser runt om i världen, t.ex att växla mellan värme och våld, hot att skada den utsattes närmaste, flera timmars förhör med absurda anklagelser, presentera lögner för att manipulera fram vissa svar och "erkännanden", vredesutbrott, nedsättande tillmälen. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.

Psykisk misshandel är det första steget till fysisk misshandel. Nästa steg kan bli att slå på föremål eller att de verbala angreppen börjar förekomma inför andra människor innan misshandlaren slutligen attackerar sin partner fysiskt. Den psykiska misshandeln fortgår sedan parallellt med den fysiska misshandeln. Det finns också misshandlare som enbart misshandlar psykiskt.

Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har.

Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar.

Det starka band som ibland skapas mellan parterna i ett misshandelsförhållande är ingen kärlek utan en bindning som beror på känslomässigt beroende. Den utsatta blir alltmer beroende med tiden då hennes självkänsla minskar.

Att saker ska gå så långt. Att det ska behöva kännas som det gör. Att man ska se det man ser hos andra människor. Man mister den ene efter den andra i livet, vissa mer betydande o andra inte men nu orkar jag inte lägga mer värde med andra hos mig längre. E bara så trött på det.....

Jag skiter i er alla o låt mig va för helvete, ensam e starkast o fan e det bäst.

Ja då så... nu va man hemma då efter de tredje besöket på öppen psyk o en jävla massa frågor, Va det sista Besöket för det. Nu ska de sammanfatta allt , hon o hela teamet, sen får man se vad de kommer fram till. Vad får man för diagnos tro??? Att jag lider av svår panikångest e ingen nyhet men har det inte på (som man så fint säger) på papper. Va kan man få för behandling o ... RÄTT mediciner!!!! Man e ju sjukskriven som djupt depprimerad o med svår ångest. Hmmm sen blir det sjukbidrag o snart ett bättre mående (hoppas jag).   Kan man inte fungera så kan man inte. Önskade man kunde jobba som vanligt folk men för mig e det helt uteslutet för ett tag. Måste bara få utttrycka min känsla av äckel o irritation med över alla de döda djur som ligger över hela vägarna. Har inte folk vett o kliva ur sin bil efter att ha kört på ett o lägga de till kanten? Va fan gör vägverket som bara låter det ligga då? Det e ju fan ÄCKLIGT!!!

Fan att det ska behöva vara så här! Nu kryper ångesten på igen. Snart vet jag att sängen blir nästa steg men redan nu kryper det i hela kroppen, känslan o oron av att behöva gå igenom det som jag fick i natt. Min skalle känns som på bilden, tung, full av virvlade tankar i en enda röra,spänningsvärk. Mitt inre som på bilden i mitten o ännu värrre o sen då min (som skulle vara) räddning på tredje bilden som fan inte funkar längre o bara ger ångest av att svälja det. Den jävla medicinen hjälper inte längre o sömntabletterna läkaren skrivit ut .... ne de klarar jag INTE ta. Inte med den Dödsångest som kryper på om kvällen. Jag vet att det finns många där ute som garanterat känner igen det. De e fan inte lätt när det e som det e. Man vet att det e psykiskt men känslan så värklig o man tror fan man drar dom sista andetagen. Man e helt jävla slut men klarar inte av att koppla av.... hela kroppen e på helspänn. Finns det ingen lösning på ens problem som inte ger en ännu mera ångest, oro o rädsla om natten? Som alla dessa jävla piller .