Ångest...

Att inte kunna leva normalt, att inte kunna fungera som man ska. En önskan av att bara klara gå till affären utan problem var dag. Som att leva instängd i sig själv o styrd av en annan livslag. Ångest som ger ångest för de man kan säga i allt jobbiga eller för den man kan va. Rädslan för piller men ändå behöva dom var dag. Nätter utan sömn, nätter av drömmar fulla av slag.Känna att man oftast inte hör hemma där alla andra vill va. Känslor så slutna, gömda alla av sitt slag. Kärleken o längtan till livet o den man kunnat va.

Hejsan!  

Cicci heter jag.... ett gammalt förflutet i tårar o blod , alkohol, piller o pumpar o kanyler. Ett liv med en besatt missbrukare som krossade hela min existens av den jag en gång va. De sägs att de ska vara så lätt att gå vid den första smällen...de sägs det överallt men e de inte lite väl lätt att bara säga så länge man själv inte lever i det. Min vardag var en ständig jakt på alkohol för att klara smärtan av de öppna sår i mitt inre o alla slag o ständiga psykiska misshandel. Att klara av att se svaren i pumpen som han satte i mig för att låsa mig helt i den värld han levde. (Hela jag skakar nu när jag skriver minnena av vissa saker sitter hårdare än annat.) Annat e som bortblåst så av mina 6 år i helvetet finns 2 år bara i små bilder o ett enda mörker , från de åren minns jag nästan inget. Starkaste minnet från den tiden e då han bestämt skulle dränka mig i mitt eget blod som färgade hela kudden o madrassen o fyllde både den krossade näsan o sönderslagna munnen. Paniken! Jag lever med ständiga drömmar som får mig vakna kallsvettig eller hysteriskt gråtande, ibland bara så påverkande så hela dagen blir ett enda mörker o i funderingar o tvångstankar på att förstå de jag minns o de jag drömmde. Tvånget att minnas! Man träffar de folk som så gärna vill prata om gamla minnen från den gladare tid innan allt hände ... Men varför kan ingen förstå att även där sviker mina minnen. Alla pratar om någon som för mig borde vara en självklar bild av vem det e , namn , minnen o allt där till. Jag minns inte... Kan ingen förstå det. Man får höra från en del i familjen att minns du när jag tog dina flaskor o hällde ut dom o hur förbannad du blev men de hjälpte inte. Ne kanske inte men de dom som gjorde de inte förstog va att de va min medicin att klara av dagen , panikångesten. Det skadade mer än gjorde livet bättre. 

Idags läget kan jag ta ett glas vin för att jag vill det , inte för att jag behöver o allt börjar bli så mycke bättre. Lever inte längre i de mörker o den som drog mig dit lever inte längre. Träffat en så underbar man som älskar mig för den jag e , den jag blivit av allt. Vi har en sjukt underbar dotter o det va när jag blev gravid som de mästa för mig vände.  Än e ju inte livet en dans på rosor trotts att man är kär, lycklig o galen.... många bitar fattas i mitt livs pussel o dom jobbar vi hårt med att sätta på rätt ställe. Kanske en dag kan jag lita på någon annan till 100% o inte vara misstänksam hela tiden, någon dag kanske jag kan tro till 100% att någon inte gör saker bakom min rygg som ska komma som en smäll o sårande. Kanske en dag kan jag finna mig själv o känna att jag hittat den jag e igen.

Följ med i min blog o kampen tillbaka till livet!