Det folket inte förstår är att livet har ett slut
En del trasslar in sig och kommer aldrig ut
Världen fortsätter att existera med andra personer
Precis likadant med samma versioner
Dom orden ni får höra,spara dom i era minnen
Dom kan komma till nytta någongång uppe i himlen
Jag glömdes bort av världen,min talang blev begravd
Ingen brydde sig längre,inget tvång och inga krav.

SPLITTRAD FASAD

För en stund jag undrar över livet
vad är rätt och vad som är fel
det jag känner nu är blott saknad
ingeting som kan göra mig hel

I mitt inre jag skakar av oro
hela jag är en splittrad fasad
när jag söker en mening att leva
allting rämnar som i en krevad

Det är svårt, jag försöker att finna
någon lindring men inget finns kvar
allt försvinner i mörker, i dvala
och förstår att jag ingenting har

Är en spillra av livet jag levde
var finns utvägen som jag kan nå
känner tårar som faller på kinden
finns det någon som kan mig förstå...

Du dog så ung....

Så du fick som du ville,
Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med dunvita vingar svävar du,
Över de himmelska haven,
Med ett leende du aldrig haft,
Du följer vindarna,
Rider på dess märkliga kraft.
Jag hoppas du bär ett minne,
Av mig,

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.
Så du fick som du ville,

Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med snövita vingar flyger du,
Över de himmelska have,
Och för första gången kan jag se,
Att du ler,
Sorg behöver du inte höra talas,
Om mer.

  r.i.p

Jag har varit en "ängel" med flammande svärd.

Mina sömnlösa nätter är också något värt, 

Eller någon...

Du med ögon fyllda av hav

Dit jag längtar

Din sol och din röda mun...

Hela mitt patos som söker

Och ber om blommor och fred

Vill ge värme, den djupa värme,

Till din själ som fram, ur mörkret, blomstrar

Av fattigdom är jag präst

Och gör dygd av kärlekens nöd

Den ingen har, våga mest

Söka också hos dig detta söta bröd

Men…

Nu är jag tyst och saknar vissa ord

Som läker världens förgiftade sår

Mitt hjärta saknar sitt tidigare mod

Att strida mot pestens tider och hungerns år

Välsignad vare den som kämpar

Trots kärlekens ärr och sår

Välsignad vare den som segrar

Och i ständig längtan går

Må den i ensliga skogar vila

Under korta timmar

Sin ärrade själ som illa

I blott tystnad helar

Så

Hjärta, lär dig att tiga

Ty,

Av sår och feber stärks ingen.

Ljus som stål är kärlekens borg

Där svärden vilar under plymen

Som högt dansar över sorg.

Någon stack en spruta i mig, så att min kropp, sjönk ihop

Denna någon, dömdes, av, vår lag

Och jag, begravdes, i kärleksfull jord



Jag föll ihop, utan, att avlägsna, ett endaste rop

Bara ett sista, djupt, andetag

Och denna någon, dömdes, för mord




Men denna någon, hade inte alls, mördat mig

Jag var ju redan död, ett levande lik

Lång tid innan, detta hände



Straffad och fängslad, jag fattar det ej

Någon, hade ju lyssnat, på mitt själsliga skrik

Denna någon, en ängel, som Gud, till mig sände

Smärta .... dunkande hetta.... Krossande känsla av hjärta! Rinnande tårar som rinner som blodet i ens ådrar. Ens kropp som lövet i blåst skakar , känns som ens liv helt brakar.

Smärta äter ens själ o dödar ens hjärta!

Slagen...

Oförberedda , sårande, trasande, brännande. Var jag glad så kom de,lessen, avstängd, sa jag något som inte passade, gick jag på fel ställe, på fel sätt. Ville någon tala med mig .. bäst att inte svara o bara vända sig. Att bara finnas då de inte passade sig!

Brännande hetta av blod sipprande, känslan av att de som e jag rinner ur mig. Känna sitt liv sakta tas ifrån en.   För varje slag ännu en del mindre av mig.

Drömmar både älskade o hatade!

somnade en vända med lillan o gubben på sängen, många skulle säga att de va skönt o sova ett tag men inte jag. Hade en så konstig , vidrig o skrämmande dröm om min älskling o han som förstörde mitt liv. Känslan av sorg o besvikelse jag hade i drömmen vill inte försvinna. De 2 va ta mig fan de bästa vänner o hela tiden hade jag denne andre breve mig, som att han aldrig skulle försvinna. Säkert många som läser detta tänker att de va ju bara en dröm men för mig e drömmar o verklighet lika värkliga o påverkar mig lika mycke. Jag funkar enna så. Jag vet att de va en dröm men känslan av att aldrig komma loss igen..... att känna att ens liv åter igen e på väg att rinna en ur näven o den jag älskar med det. Frågar mig ofta om jag aldrig kommer att bli helt fri hans våld o psykiska misshandel, alla minnen o alla dessa drömmar som tar honom tillbaka till mig om o om igen fast på olika sätt.