Det va för ca 8 år sen...

Jag fann min tröst i alkoholen, nu kan jag tala öppet om det men för ca 2 år sen skulle jag aldrig ha erkänt det. Va jag drack inte för mycke o alla som ville tala med mig om mitt drickande .... ne ne ne... snacka skit med någon annan istället!!!  Mina dagar gick ut på att supa mig tvär full o stanna i ruset så länge jag kunde. Jag mådde bra, det va mitt sätt o orka med dagarna o livet. Nja man intalade väll sig själv att det fungerade på ett bra sätt men insåg inte att jag gjorde min kropp o mitt egna jag beroende. Utan spriten va jag inte jag! Vem va jag egentligen i grund o botten , det minns jag inte längre. Jag söp inte bara bort ångesten.... Jag söp bort mig själv, tappade mig själv i detta drickande. Allt som var jag dränktes med allt annat jag dränkte. Allt man utsatte sig för i ruset. Utnyttjad, dessa övergrepp mm o jag vet inte ens allt själv om det.(bara små små bilder, otrevliga, gånger jag inte kom upp o de turades om att gå in i rummeet o göra vad de ville)  Jag kände inget o orkade inte bry mig! Tänk att jag trodde allt skulle gå att dränka men idag packar det på någonstans inom mig. Det jobbiga att allt, iallafall det mesta e förträngt. Kan jag någon dag finna de sår i mig själv o läka de? Någonstans i allt jag hamnade i gjorde att jag tappade mitt egna värde för mig själv. Jag va inte ett skit, sup o håll dig på ditt , ingen kan förstå dig ... du det jävla helvete i spegeln. Vissa dagar kunde jag stå o se på mig själv o inte ens veta vem det va jag såg framför mig. (ja klart jag visste att det va jag men jag kände inte igen mig själv) Visste inte ens själv från stund till stund va jag skulle göra,hur jag fungerade, våldsam, kriminell (det va mitt jag i spriten som styrde) .... kunde inte ens lyda mitt egna förnuft som varnade ibland . Jag hade allt om jag ville, polare, pengar, killar, prylar... men det jag hellst ville ha ..... det gled iväg bara längre o längre. Ju längre ifrån allt hamnade ju mer söp jag istället. De smällar jag valde att ta tack vare en vriden bild av hur ett förhållande fungerade. De gick över bara man drack tillräckligt mycke o länge. Det va en del... nu pallar jag inte längre. Fortsättning kommer framöver.

Jag e glad att jag e fri som människa! Andra talar om förhållande där man känner sig inlåst. Vill man egentligen vara s så fri som man säger? Vill man inte ha sina gränser? Mår man bra utan de? (nu menar jag inte dessa förhållanden där man e låst, utan "normala") Man måste väll ha något o anpassa sig efter så länge det e inom rimliga gränser? Jag anser mig vara fri, går inte längre på några som hellst droger, jag e frisk (så pass så jag klarar av mig själv), Behöver inte tillåtelse för saker när det gäller mina egna val av saker. Kanske på sin höjd anpassa det så det passar oss båda då i vårat förhållande. (familjen)

Jag sitter inte inne o får gå ut på rastgård på bestämda o övervakande tider. Är inte det frihet ????

Kommentera gärna vad frihet e för er.