Från 21 års ålder ... det blev som det blev. Man tänkte väll kanske inte så bra det tiden. Vem vet? Man borde ha brytit upp efter första men gjorde fan inget. E ju synd om killen!!!! Ung o dum om jag själv får säga vad jag tycker när jag ser tillbaka på allt som hänt under åren.   Sönderslaget ansikte, kränkningar, blåslagen kropp, knäckta reben mm, våldet trappades upp hela tiden.... Satte jag stop för det ... nej jag kunde inte. På något sätt så e jag arg på mig själv som hamnade fast i den skiten. På något sätt så vet jag hur det funkar o man gör inte alltid det man borde. Man liksom bara kan inte. Sluten totalt i sig själv o hoppas att det en dag löser sig. Man blir tillslut van med det livet o det e inte mycket som man själv sen tycker e värre än gången innan. Så här lät mina tankar dagligen: BLIR DET VÄRRE DÅ LÄMNAR JAG DIG, EN GÅNG TILL O JAG GÖR DET. Det blev ju det men man själv märkte det inte. Kändes som någon sjuk trygghet. Mötte man på någon som behandla en som man i allmänhet borde, ja då ryggade man tillbaka o blev misstänksam istället. Va e det för fel på den människan , va har han/hon i görningen? Alla tycktes se snett på en var man än gick o vad man än gjorde. Nu senare i livet så vet man va många som såg en tänkte o dett va inte alls som man då trodde. Man blir helt tvärt om utan att själv fatta att det händer. Min trygghet va det våldsamma , jag visste va som väntade, kände vibbarna o man tog det! Om någon idag frågar mig varför så fattar jag det inte själv utan de svar jag har e att man blev nog sjuk i ett sjukligt förhållande.   Det va kärlek som man hade blivit inprintad att tro det. Man tyckte inte synd om sig själv för alltid fann man saker hos sig själv som man intala sig att det va det, därför jag gjorde fel , jag borde inte sagt det eller gjort det! Det va mitt fel i slut änden i allt som skedde. Känns idag när man ser tillbaka på det o inser hur "sjuk" man varit. Alla de gånger polisen dök upp för grannar ringt om misshandel... ne jag ville ingen anmälan göra, låt ig va ifred. Låt mig bara va o skit i mitt liv så blir det snart bättre. Springa här o bara vara jobbiga o ställa till det. Hjälpen fanns alltid så nära men man va för blind för att se det. Hjälpen va det hotfulla , inget annat. Som man kan få till det.. suck  Man smälter in i det som e ens liv... där e man den man e. Idag tänker jag massor på vad jag i dagsläget skulle gjort om det vore då istället. Som jag e idag skulle jag aldrig i helvete ta det! Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden o skaka vett i sig själv. Hade inte suttit som man gör idag men ur allt dårliga kommer även det bra. Mycke jag lärt mig om det livet o mig själv har man användning av i mycke. Kanske ni skakar på skallen o tänker : hur funkr människa eller? Ja ni... den som ändå visste. Allt skit har gjort mig till den jag e o jag skulle inte byta ut mitt liv för någonting i dagsläget.

 

sarah andreasson hansson

16 april 2010 23:38

hej.känner igen mig så väl i dig,det du skrivet är sant..har sj levt så som du skriver...
du skriver det som ingen annan vågar skriva..
du skriver mycket men sanning är det du skriver..
lycka till med allt...

http://sarahandreassonhansson.bloggplatsen.se

 

T

17 april 2010 08:53

Vad?

http://youcouldbehappy.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

www.qdela.se.... där skriver jag!!

Hej hopp på er!!! Kika in på mig blogg www.qdela.se :) Händer lite mer där kan jag lova er... inge jävla kläder o mode blogg det inte! Jag vet att Alla vill ha fler läsare... här har ni dem! Känner mig som en trasdocka så kika över o släng en k...

 www.qdela.se

nuuuuuuuuuuuuuuuuuuu är ni snälla !!!! Rösta på mina skor jag designat!!! Tack älskar er för att ni gör det puss o kram på er alla ...

Händer en massa i livet!!! Psykiskt helt slut!!! Hinner inte med att tänka skriva eller fungera!!! ...