Emellan Illinois- och Michigan-gatorna, med fronten åt den vackra Dearborn-gatan, reser sig en stor, oregelbunden byggnad, vars präktiga trappuppgångar, vackra pelarrader och högvälvda portiker se helt glada och luftiga ut, i synnerhet när solen väver sina gyllne strimmor över fasaden, och lätta vårskyar sväva kring tinnar och torn.

Men vik om hörnet åt Illinois-gatan, och intrycket af det glada och luftiga försvinner ögonblickligen vid åsynen af den dystra, med gallergluggar försedda tegelmur, som utgör bygnadens norra sida. Ingen solstråle spelar, täck och fridfull, kring denna mörka gafvel, inga vårskyar finnas till för de olycklige, som dväljes i Cook County's fängelse.

Gack uppför de dystra trapporna; vandra igenom de långa gångarne; lyssna till dånet af jerndörrar, som slås igen, eller rasslet af handbojor och fotblock; betrakta fångarne, som, med ömsom fräck, ömsom nedslagen uppsyn, stå vid celldörrarne eller, i spridda grupper, sitta samtalande i samlingsrummen; och ni skall känna en rysning djupt in i själen.

Till denna hemska bygnad förde mig en morgon för några år sedan intresset för en olycklig vän — hans namn och nationalitet höra icke hit — hvilken råkat i delo med rättvisans gudinna och nu inom fängelsegallren afbidade ransakning och dom. Det var ett sorgligt möte.

Efter att hafva samtalat med honom en stund och emottagit åtskilliga små uppdrag, stod jag i begrepp att aflägsna mig, då en hes röst, liksom ur jordens innandömen, kom mig att stanna och lyssna.

«Ro hit med ett stycke tuggtobak åt en fattig syndare!« ljöd det i mina öron.

Jag vände mig om och upptäckte i luckan till närmaste celldörr ett gulblekt gubbansigte, inbäddadt i silfverhvitt hår och yfvigt fladdrande skägg. De små svarta ögonen stodo hvassa som sylar, näsan krökte sig djerft under en fårad panna, och hela ansigtsuttrycket vitnade om ilsken beslutsamhet.

Mannen var en gammal yankee af äkta skrot och korn, ålderdomsbruten och skröplig, men seg och rastlös mer än mången yngre man. Att hans jessa grånat i laster och brott, syntes nog, men att en kraftfull ande bodde i denna tärda stofthydda, märktes också ganska väl.

«Ro hit med ett stycke tuggtobak!« Jag hade ingen sådan, men gaf honom i stället 25 cents, dem han emottog med ett grin af välbehag och ett slags grofkornig tacksägelse, hvilken, återgifven på svenska, skulle förlora hela sin vilda ursprunglighet.

Följande vecka besökte jag åter fängelset och hade då tillfälle att närmare betrakta denne veteran bland brottslingar. Jag mötte honom i en korridor, der han, jemte andra olyckskamrater, «gick och tog sig motion« — tarflig motion i en halfannan aln bred, halfmörk gång!

Han kände genast igen mig och stannade liksom för att helsa. Lyckligtvis hade jag denna gång försett mig med tuggtobak och höll just på att fiska fram förrådet, då gubben hejdade mig med en listig blinkning och ett sträft hotande, hvilket sade så mycket som: «var inte dum nu, min gosse! Om du tar fram den kosteliga munfägnaden här, kan du väl begripa, att de der snålvargarne kasta sig öfver den, och då får jag ingenting. Nej... låtsa som det regnar... vi träffas der framme vid fönstret.«

Jag förstod gubben och följde honom, på något afstånd, fram till fönstret, der han slog sig ned på en bänk och betraktade mig med hvassa ögon. I nästa ögonblick stufvade han in en ordentlig buss — en sannskyldig Centennial-buss — och gömde derefter omsorgsfullt återstoden i stöfvelskaftet.

Derefter suckade han djupt och sneglade åt jerngallret, genom hvilket dagsljuset föll i brutna strimmor öfver hans ansigte. Ett kallt löje blixtrade för en sekund i de små listiga ögonen, och, efter att ha spottat på äkta yankee-manér, utbrast han med hes och otreflig stämma:

«Man dör inte af solsting i det här nästet... ha, ha, ha!...« 

Han skrattade tyst och fortfor:

»Det ser, min själ, ut, som jag skulle få kika på stjernorna genom jerngaller i all min tid.»

»Hur gammal är ni?» frågade jag.

»Spörj mor min! Bortåt sjuttio år, påstå de skriftlärda... ho vet?«

«Har ni suttit inne förut?»

Han betraktade mig med ett slags arg förun- dran, valkade bussen och svarade långsamt:

»Om jag suttit inne förut? Ja, många, många gånger! Jag är som barn i huset i sådana här inrättningar. Jag skulle inte känna mig riktigt hemmastadd om jag inte allt jemt såge galler för fönsterna. Jag var en af de första nitton bussarne i Joliet ... »gamla gardet», begriper ni ... och se'n den tiden har jag varit inackorderad der litet emellan.»

Han strök undan några hvita lockar, som fallit ned öfver pannan, och mumlade:

»Låt mig se. Första gången jag var inne för häststöld ... det gör fyra år. Så satte de in mig för mordbrand i åtta år... åtta och fyra gör tolf ... sedan för falskmyntning femton år... femton och tolf gör tjugosju ... så var jag nere i Brasilien i nio år och slogs med indianerna... kom upp till norden och råkade vrida om näsan på en sheriff, så hon sprang i baklås ... det var genast fem år extra ... så kom jag ut igen och tog mig en ordentlig »tramp» nedåt Kentucky. Der fastnade jag för slagsmål och fylla ... och nu sitter jag här och väntar på att få fripass till Joliet endera da'n. Gammal kärlek rostar inte, begriper ni.»

Hans kallblodighet förbryllade mig.

»Ni kan tro, att vi hade kollifej på den tiden. Men smakade det, så kostade det. Prygel och tumskrufvar, kalldusch och slänggunga fick man så mycket man behöfde ... och litet till. Det der gjorde gossarne galna. Mörka cellerna stodo aldrig lediga. Gång på gång gåfvo vi vakten på ögonen och försökte bryta oss ut. En gång var jag med om att knacka ut hjernan på hela bevakningen och sticka fängelset i brand... fast det gick om intet.»

»Det gick om intet?» frågade jag, då han tystnade och såg ut genom fönstret.

»Ja, det gick på tok den gången, liksom alltid. Än var det det ena än det andra. Ibland gaf man oss ny bevakning, just som allt skulle brinna af. Ibland fans det förrädare ibland oss — fördömdt! — och så vardt allt upptäckt. En gång hade vi ett rasande godt tillfälle att rensa hela fängelset... det var i Detroit... men då kom en docka emellan och förkylde allt samman.»

»En docka?»

«Ja, en docka... märkvärdigt nog... ha, ha, ha! Låt mig se... det är trettiett år sedan dess. Fängelset var nybygdt, och vaktkarlarne gröna som spenat. Vi brukade försvinna, en och en, hvarannan vecka, och bränvin och verktyg kunde vi smuggla in så mycket vi önskade. Vi voro 179 man, och den vildaste af oss var Ben Mason, en irländare, som satt inne på lifstid, som det, bevars, skulle heta, för inbrott och mord. Det var en frisk vilja. Han kunde aldrig finna sig i fängelselifvet, och ilskan gjorde honom ful och galen som den onde sjelf. De hade honom i köket som kock, men han kokade ihop en soppa åt dem, som visst inte skulle ha fallit dem på läppen, om de en gång fått smaka henne. På den tiden var det inte så godt om arbete som nu, och fångarne fingo för det mesta sitta i sina celler och sjunga psalmer... ha, ha, ha! Ben hade inte varit i fängelset en månad, förr än han kokade ihop den skarpaste soppa, jag någonsin varit med om. Den gick ut på att ställa till ett ordentligt uppror. Han sjelf skulle vara bas, förstås. Planen var att mörda bevakningen, bränna fängelset och sedan rusa ned i staden och plundra.»

»Vi voro med om tillställningen hvar eviga en. Ben gjorde en nyckel eller två, som gick till celldörrarne. Nattvakten bestod af två man, som alltid höllo sig i ena ändan. Vakten byttes om hvar natt klockan ett, men det hände ofta, att den nya vakten sinkade sig en fem eller tio minuter, och det var det vi bespetsade oss på. Ben hade gjort upp med oss, att han skulle öppna sin cell straxt före ett. Med sådana lås, som de hade på den tiden, gick det som en dans att öppna dörr'n inifrån. Han och en annan, som satt i nästa cell och kallades för »Nyckel-John», skulle rusa på de två vaktkarlarne och fösa in dem i en cell. Sedan skulle de släppa ut oss andra, så att vi kunde vara färdiga att öfverrumpla den nya vakten, slå ihjel sheriffen och tutta eld på hela härligheten».

»Det var en torsdagsnatt, som frispektaklet skulle uppföras. Ni kan vara viss om, att det vankades blod i luften, ju längre det led?»

»Just eftermiddagen innan det skulle barka löst... jag mins det som i går... och vi alla sutto med andan i halsgropen, kommo ett par fina damer med en liten flickunge för att bese fängelset. Ben Mason höll på att sopa fängelsegården. De fina damerna gingo förbi honom, och det var något i hans ansigte, fult och ilsket som det var, som måtte ha slagit an på flickan, för hon sprang bort till Ben, såg honom rätt in i ögonen och frågade helt oskyldigt: »Har inte du också en liten flicka hemma?» Nu var saken den, att Ben verkligen hade en liten flicka i Texas, och derför stack barnets fråga honom som ett spjut. Den lilla snärtan... hon kunde väl vara fem år eller så... ryckte honom i tröjan och såg så allvarsamt på honom med sina stora, blåa ögon. I ena handen höll hon en stor docka, och den räckte hon åt Ben och tyckte på sitt vis: »tag den här med dig hem till din lilla flicka!» Ben tog skräpet, och i det ögonblicket kunde ni ha petat omkull honom med ett halmstrå. Han var en vild sälle... men han hade ett hjerta och han älskade hustru och barn...»

»Well, sir, hans styrka var gången. Han gjorde helt om, och jag vill bli hängd, om jag inte såg stora tårar trilla utför kinderna på'n. Klockan ett på natten, när han skulle ha släppt ut oss och göra business... ja, då låg Ben framstupa i sin cell och grät som ett barn, med ungens docka kramad mot sitt ansigte. För min del tycker jag, han bar sig åt som en käring — en riktig käring.

Men icke desto mindre såg jag den gamle straffången föra afvigsidan af handen till ögonen, och hans röst darrade.

Tankfull gick jag hem.