Läste mitt eget inlägg om händelsen, då slog det mig att det va nu den här tiden jag kom ut från häktet. Idag har alla känslor kring det kommit tillbaka. Smärtan.. Saknaden o den totala maktlöshet jag kände. Den ilska jag kände för de som va med o sket totalt i viket, den som sa att låt han gå.. TÄNK PÅ DIN GUBBE ISTÄLLET. Tänk på din gubbe istället ??? Hur fan kunde han ens säga de orden? Han som visste va den människan gjorde mot mig. (dagligen när han va ute) Ilskan över deras lögner o förnekelse av min vän. Hur kan folk bara skita i vad som händer med en skadad människa? Fan nu kommer tårarna , ögonen bränner... hatet inom mig bubblar upp igen. Den människa som drog mig undan när jag ville fram o säga som det va, allt som hände. De som satt häktade med mig som ljög o satte mig i skiten nästan så att jag blev dömd för mord på min egna vän. De som jag hjälpte ur skiten satte mig värre i det. Smärtan värker i mig. Idag pratar de med mig som inget har hänt men sen den dagen litar jag inte på dem mer igen. Tänk då att en av dem va min egna bror. Hans svar på allt när jag tagit upp det efter e bara - va fan skulle jag göra då eller? Ville ju bara ut från skiten!! Skit i det nu han e borta o det va väll lika bra det eller. Lika bra det? Jag älskade den människan som vän men ni alla svek oss o hade planerat hur han skulle försvinna , allt för mitt idiot ex!  Kanske inte att det skulle driva honom till det han gjorde men hade ni tänk så hade ni med kunnat förstå att han skulle välja det för att skona mig från allt skit. Han kunde o ville inte lämna mig så det va hans enda sätt. Årena har gått nu men i mig e händelsen lika färsk som det vore gårdagen. Den känslan jag fick, det jag fick se, hans ögon ser jag än framför mig. Ångesten över att hans liv fick det bisarra slut det fick, tack vare saker kring mig. Det han inte orkade höra o se längre. Att få en människa o tro att om han försvinner så blir livet bra för mig igen! Det var en del av de ord han fick höra från det jävla samtalet innan han valde kniven. Jag blir tokig när jag tänker på allt men nu känner jag att jag måste ta tag i allt i mig om det. Jag är inte redo men jag vet att jag kommer aldrig att bli det heller. Kan man bli det? Nu orkar jag inte skriva mer om det.. vill bara gråta o ta mig ett glas vin. Snabb tröst för tillfället!

Några ha komenterat o sagt att jag inte skriver så mycke om mig själv så här kommer något av det värsta ur mitt liv.   Tryckt över bröstet kommer bara jag tänker på det.

Det va en dag som alla andra, öl o glada i håget, små kyligt men ändå sol. Vi knatade gatan upp , du , jag o hunden (affe). En rottis som jag va hundvakt åt där ett tag. Han va lite busig o de tyckte jag om de lilla livet för. Hade en känsla i hela kroppen att något va fel någonstans men som alltid så slog jag bort de. Vi gick arm i arm o jag va lycklig trotts livets mörker. (den misär jag levde i) Kändes som jag hade min vän för livet med mig, med dig kunde jag prata om allt. Vi talade om drömmar o livet, de vi gått igenom o hur vi skulle komma vidare. Vi försökte stötta varann så gott de gick . Vi båda bar på mycke. Vi danssade, skrattade gatorna upp. Pratade som alltid om morgon dagen. För då visste vi inte att för en av oss kom den dagen aldrig. Vem tänker så eller? Vi kom fram till brollans ställe o du gick fram o tebax, nervösiteten sydes på långa vägar. Vad va det du kände? Vi kom in o upp, satte oss ner o pratade. Jag fick utskällning för killen jag då hade satt på kåken o fick inte tag på mig. Va fan... e det inte mitt val om jag orkar med de samtalen eller inte! Antagligen inte. De hade ringt oss bett oss komma , det va viktigt som det så fint hette. Nu när jag ser tillbaka på det så hade det viktigaste varit o stanna nere i lägenheten istället.  Inte gått dit över huvudtaget! Du va väldigt dårlig psykiskt o de visste vi alla om , du visade det o med mig pratade du öppet om det. Alla visste dina svagheter o just då va jag den. Du fann en mening med livet när du lärde känna mig. Att det fanns någon som lyssnade på dig när du behövde väntilera saker. Telefonen ringde. Det var killen bror som med ringde för att tjata hål i skallen på mig. Hur dårligt han på kåken mådde, jag borde bry mig mer om det än den nya vännen som de kallade han. Rösten hördes över hela rummet.... kunde inte sänka högtalaren. Din nervösitet blev värre o jag kunde se dina tårar tryckandes, din blick som sa något jag aldrig tidigare sett. Kunde inte läsa den. Annars kunde vi förstå varann bara genom att titta på varann. Hela jag kände hur allt börja röra ihop sig. Han i luren o dina ögon, alla de miljoner tankar som for genom skallen.( Under loppet på bara några minuter.) Kände en stark rädsla men va fan va den?

brollan försvann, stängde in sig på toaletten. Ur telen for de förnedrande orden, riktat till dig. Kan inte ens förklara allt i denna händelse. Min vänn försvann ut i köket o allt som innan hördes så väl drunknade i de smärtfyllda skriket. Hur jag la på minns jag inte. Bara det jag mötte när jag väl kom på benen, allt gick så fort. Där stog du med blodig tröja, gråtande o din hand försökte stryka mitt ansikte, dina ögons förlåt... jag ryggade tillbaka! Va fan hade hänt? Chocken.... Du försvann ut. Jag skrek men ingen djävel brydde sig. Tillslut hittade jag skorna o sprang efter, även brollans tjej. Jag va tvungen att hitta dig o svårt va det inte. Möttes av en syn som slet sönder hela mig. Ambulans personal stoppade mig på vägen ut från porten. DET LIGGER EN DÖD MAN HÄR UTE SÅ NI FÅR TYVÄRR INTE GÅ LÄNGRE. En död man??? Jag såg dina skor som stack ut under filten. Jag ville skrika , springa till dig. Hålla om dig , vara hos dig. Du skulle aldrig mera vara ensam hade jag lovat dig. Nu låg du där o ensam mött döden. De frågade om vi kände dig o jag hann inte svara utan hörde hennes mun säga nej. Jag kunde inte tala men mitt inre skrek. Jag känner honom , han e min bästa vän. Hon drog mig undan , jag grät. Än en gång hade folk förnekat dig. Chockad sen minns jag inte mer än att de i lägenheten börja prata ihop sig, jag tuppade bakom soffan längst in i rummet. Sen vaknade jag av en polis som talade till mig. Det va sant. Du va död o borta o jag kunde inte få dig åter. Man blev häktad misstänkt för mord en månad. Fick inte o kunde inte sörja. Även det togs ifrån mig på samma grymma sätt.(fulla restruktioner) Köket hade varit blodigt men några hade städat det. Jag o den andra tjejen sas det men det minns jag inte. Kniven du satte i ditt egna hjärta satt diskad i disken. Du orkade inte mer, du tog ditt liv. Du kände att något skulle bli fel . Varför i helvete gick jag dit den kvällen med dig????

Saknar dig som fan... det fanns bara en av dig o jag får dig aldrig åter. Önskar o tänker tillbaka allt för en stund med dig än men du e borta o med dig en stor del av mig.

E  det så här man ska känna det?? Kanske ....   ... ett litet ord o man saknar viss betydelse av hur man kan behandla andra människor, vad som e oki o inte. Det ska diskuteras o plockas ner i minsta detalj annars så e det tystnaden som gäller. Man kan ju tiga ner en annan människa lätt. E det så jävla fel o ha en egen talan om hur man känner det? Antagligen... Tycker jag så .... ja då tycker han så o jag gör allt så jävla mycke värre. Att säga att han får mig känna mig som en främling i vårat eget hem, ja då gör jag det med men sen har han aldrig sagt det. Vårat förhållande ska visst vara uppbyggt på fullt av regler... va fan e detta eller? Förälder e han ändå o behöver inte va det till mig med. En sak kan inte gälla mig o inte honom... rätt... men om saken han stör sig på e något han gör strax efter.. hmm... Var e då detta med lika villkor?

E bara så jävla trött på saker just nu. Dessa jävla diskutioner som alltid e så popelärt, som jag senare får höra att det e jag som drog upp det. Kan man inte erkänna sina egna brister o fel eller e det signaler som jag borde stanna upp o se över det lite?? Blir fan vilsen i mig själv på skiten.

Vad är psykisk misshandel?

Psykisk misshandel är återkommande dåligt bemötande i syfte att dominera, kontrollera, kränka, förödmjuka den man utsätter. Psykisk misshandel är skadligt för den utsattas psykiska och fysiska hälsa och skadar självkänslan allvarligt och på lång sikt.

Psykisk misshandel är en form av psykisk och känslomässig tortyr. Vissa av teknikerna känns igen från tortyrfängelser runt om i världen, t.ex att växla mellan värme och våld, hot att skada den utsattes närmaste, flera timmars förhör med absurda anklagelser, presentera lögner för att manipulera fram vissa svar och "erkännanden", vredesutbrott, nedsättande tillmälen. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.

Psykisk misshandel är det första steget till fysisk misshandel. Nästa steg kan bli att slå på föremål eller att de verbala angreppen börjar förekomma inför andra människor innan misshandlaren slutligen attackerar sin partner fysiskt. Den psykiska misshandeln fortgår sedan parallellt med den fysiska misshandeln. Det finns också misshandlare som enbart misshandlar psykiskt.

Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har.

Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar.

Det starka band som ibland skapas mellan parterna i ett misshandelsförhållande är ingen kärlek utan en bindning som beror på känslomässigt beroende. Den utsatta blir alltmer beroende med tiden då hennes självkänsla minskar.

Fan att det ska behöva vara så här! Nu kryper ångesten på igen. Snart vet jag att sängen blir nästa steg men redan nu kryper det i hela kroppen, känslan o oron av att behöva gå igenom det som jag fick i natt. Min skalle känns som på bilden, tung, full av virvlade tankar i en enda röra,spänningsvärk. Mitt inre som på bilden i mitten o ännu värrre o sen då min (som skulle vara) räddning på tredje bilden som fan inte funkar längre o bara ger ångest av att svälja det. Den jävla medicinen hjälper inte längre o sömntabletterna läkaren skrivit ut .... ne de klarar jag INTE ta. Inte med den Dödsångest som kryper på om kvällen. Jag vet att det finns många där ute som garanterat känner igen det. De e fan inte lätt när det e som det e. Man vet att det e psykiskt men känslan så värklig o man tror fan man drar dom sista andetagen. Man e helt jävla slut men klarar inte av att koppla av.... hela kroppen e på helspänn. Finns det ingen lösning på ens problem som inte ger en ännu mera ångest, oro o rädsla om natten? Som alla dessa jävla piller .

Sitter här o skit trött, slut i hela kroppen både fysiskt o psykiskt. För en stundsen låg jag i min säng o bara längtade efter lite sömn då allt i min skalle började dra iväg. Minsta lilla känsla jag kände i kroppen blev så stark, trötthets stickningar som man kan få blev för mig en ren rädsla, huvudvärken, känslan i kroppen, mina trötta ögon som inte kunde stänga sig o känna ro, spänningarna som kändes i hela halsen. Det blev en hel värklig mardröm av minsta lilla. Andningen..... Helvete panik..... Tillslut kom tårarna o nu sitter jag här!!! Klarar fan inte av mörkret i sovrummet, (nej jag e inte mörkrädd) Men helt plötsligt e det ren panik med mörker o inget o fästa blicken vid. Får inte somna!!!! Tänk om man inte vaknar igen. Sitter här o kl e snart halv 4 o kvart över 9 ska man vara hos läkaren. Kommer vara helt slut vid den tiden... fan. Va fan e detta... panikångestens nästa grymma steg??? Har ju gått igenom en hel del de sista veckorna med det förflutna men kan det påvärka en så här? NU kom älskling upp , han vaknade av en tom säng. Hans armar om mig kädes välbehövt.

Vet fan inte va det e som händer inom mig.... allt e bara en svart smärta o jag kan inte bli av med den. Försöker men allt e bara för jävla jobbigt. Vill inte träffa folk, att behöva leka glad för annars ska man behöva förklara va det e .    Hur ska man förklara något folk inte vill ta till sig o förstå att det e som det e? Försökte nyss förklara det för min kära moder.... suck o tvi va fel det blev. gå ut en vända så ska du se att det blir bättre. Hur ska det bli bättre av det? Massa folk... nej då kryper jag hällre in i mitt eget lilla krypin o slipper att de tittat o ens tårar bara rinner utan förvarning. Social fobi i ångesten.... det är inte ovanligt men en del tror inte att det finns ens. Bara en dårlig bortförklaring för att slippa ut o röra på sig!! neeeej!!!   Gubben o lillan är ute o går en vända o tystnaden känns som min enda förstående vän, den frågar inget, säger inte va man borde göra o inte, den bara finns  med mig o låter det vara som det e .... varken mer eller mindre. Den låter mig gråta om jag vill det o ser inte undrande på mig när det händer, den låter mig sitta tyst om jag vill det. Dessa jävla tårar bara rinner.... inte fan tar de slut häller. Känns som jag ännu en gång gått in i väggen!!!! HELVETE!!!!

Jag vill vara glad, skratta o känna glädje igen ... lyckan över livet, inte ett jag vill gömma mig ifrån det.

Fångad i mitt svarta inre, mina ögon vill inte öppna sig o se det jag borde. Allt jag har o jag älskar med livet. Att det utanför denna cirkel finns lyckan väntandes.

Såg nu att de sista typ i min blogg bara e ner o ner o ännu mera ner. Jaha... trevligt värre INTE. Dax o sparka sig i änden o få ett slut på detta helvete. det som hänt har hänt o jag kan inget göra åt de, trotts att jag vill o önskar jag kunde. Det är en del av den som e jag o de jobbigaste e att lära sig leva med den delen av vem man e. Det ska fan inte få paja mitt liv som det gjort under alla åren. Sparka sig ur kärran o låta det rulla vidare.... inte lätt men måste!!!! Suget ska åt helvete!!!!!! Livet e värt så fan så mycke mer.... ett återfall e inget om man ser till det stora hela. Måste bara ta mig vidare o ur det.