Om det vore lagligt så skulle jag be nån jävel att skjuta mig på fläcken. Jag orkar fan inte mer, speciellt inte när kärleken ska fan få ner en o just nu när han vet att jag redan mår skit utan medicinen.

Skulle fan ge allt nu för att få försvinna o aldrig mer komma åter, slippa honom som fan knäcker mig när han ska finnas för mig. Hjälpa mig stå ut när det är kämpigt som det e. Kan man inte tycka det av en som påstår att han älskar en. Så jävla trött på detta , skulle kunna spy på det. Supa ner mig, röka ner mig, piller ja fan allt som e sinnesförändrande. Ska försöka få lillan o sova sen ska jag fan häva i mig o nu denna människa kommer med vinet till mig. Blir så förbannad att han utav alla beter sig som det största svinet.

Man blir helt kall , tappar allt va som annars har betydelse för en. Det e fan otäckt va ens drog kan göra med en. Känner sig som man har allt i ruset o det man borde tänka på o bry sig om .... ja det finns inte. För vem fan bryr sig? Man e fri , man e stark o man behöver ingen. Man lever åter igen i sin bubbla o tankar som slår en ... ja de dränker man med mer av substanser i kroppen. Det e sjukt hur ett liv kan bli.... hur ett beroende kan utforma sig! För alla e det ju självklart olika orsaker till saker o ting. Inget "fall" e det andra likt! Efter ett återfall... ja då vill man inte vara med mer. Ångestens nivå e på max o att se dem man älskar i ögonen e bland det svåraste. Man e så medveten då hur mycket det drabbar fler än bara sig själv. Självkänslan ska vi inte ens snacka om i dessa tillfällen... Man e kass, klarar fan inget, borde dö, sluta älska mig, varför? ja en massa .... kan inte rabbla upp allt här, då skulle jag få skriva hela natten . Ett måeende ingen "normal" person kan ens tänka sig eller fårstå sig på det. (finns bara de som tror det) Man hamnar i sitt eget "DÄR NERE" .Där har omgivningen svårt att nå fram till en, för man orkar inte ta det eller bara helt enkelt ... vill inte.

Återfall dödar ens självförtroende,  den bild man byggt upp om sig själv "nykter" men kan inte säga annat än att det med stärker en i slut änden.

För vissa är ett återfall hjälp på fortsättningen.

Min vackra lilla

Det gör ont i hela mig, att se dig så här. Att jag inte va på plats o kunde fånga dig i fallet.   Man känner sig som en kass mamma.

Älskar dig .

kan inte förklara va det riktigt e.... känner mig liksom nedstämd på något sätt men e glad annars. Har haft middags gäster o vi åt gott o drack vin. Tänkte på min kära morfar o gick ner med ett par biffar(han älskar dem) , vet att han gärna vill ha, möttes av en glad gubbe men min känsla sa mig något... han verkade så trött på ett sätt jag inte kan förklara men ändå så lugn o lycklig. Man blir fan nervös! Det va något med honom jag innan inte sett! Han hade inte ätit sin middag, den stog i ugnen o biffarna som han inte låter vänta annars blev ställda breve????  Hans hela utseende var ... hmm... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Gick ganska snabbt igen kan jag säga, jobbigt med känslan. Talade med min far utanför (som tittar till morfar fler gånger dagligen) . Sa va jag sett o att det inte kändes så bra. Min far sa att det e nog dax för de andra i familjen o gå ner någon gång per dag iallafall för han blir sämre o sämre. Han liksom försvinner mer o mer! (de andra e inte där så ofte som de borde) Vi tror båda att han snart inte längre finns kvar! Känslan e så stark o hos morfar har jag så gott som växt upp så jag ser o känner snabbt om det inte stämmer. Kan det va så att han ska lämna oss, att han e lycklig på något sätt men att kroppen hans inte orkar så mycke längre????  Vet inte vad jag ska tro men känslan släpper inte.... något e det men va det riktigt e .... blir tokig , måste veta det. Ska han lämna oss då ska jag vara med honom in i det sista. Det har varit vi hela mitt liv o det ska va det tills han drar sitt sista andetag med.

Känsla av något som gör mig nedstämd o det känns i hela mig.

E det någon mer än jag som känner sig missförstådd jävligt ofta då man inte borde bli det, då det gör som jävla ondast?? Jag fattar inte va felet e !!!    Jag blir snart tokig. Vi skulle åka tilll danmark på måndag men nu blir det inte det för att jag öppnade min mun o undrade va det skulle betyda för min kärlek att åka dit med mig. Är det någon dum fråga? Något jag missat i den frågan jag ställde? Min gubbe e Dansk o inte varit där nere på 18-19 år... e frågan så konstig om man ställer den. E det fel på att vilja veta hur han känner? Jag fattar inte för han vägrar fatta vad jag ville veta med frågan jag ställde. Då kom det att vi skiter i resan o jag vill ju inte för han har ju varit där någon gång innan med andra människor????????????? Att jag vill inte göra det samma som han gjort innan med någon för flera år sen!!!! Dööööhhhh.... va e det jag missat i det hela? Ne jag vill inte kanske att det ska kännas samma men e det konstigt??(jag e ju jag , ingen annan) Vill väll att han ska va skit lycklig att jag vill dela det han önskar göra med mig så jävla mycke.(ner till graven o huset) Känna något kanske? Haha... jag bara svamlar på, vet inte ens om någon fattar ett skit av det jag skriver. Men just nu får det va så... jag måste bara ha saker ur mig! Varför ska det bli bäddat för ångest skit så fort man menar något av intresse o välmening? Kändes så jävla askul attt han ville dela det med mig men helvete.... jag kanske frågar för mycke för mitt eget bästa, jag vet inte? Jag fattar inget, bara sitter skit besviken o oförstådd, missförstådd kanske e bättre oval för det. Ne fan båda delar!!! Vet inte om jag ska våga prata längre mellan varven. hahaha... stackars er då som får stå ut med mitt pladder på bloggen  hahaha..... intresse o välmening kanske inte e mig grej? Jag kanske visar det fel på något konstigt sätt. Jag bara tjatar på märker jag o jag har redan glömt över hälften av vad jag skrivit. Fingrarna springer över tagenterna på den lilla datan  o inte slutar de än heller. Det e så  jävla lätt o få ångest, va fan ska han vara så trög för? Jag brukar säga att han e som en åsna o bara travar på som en häst, inte stanna upp o fundera... vad va det hon sa egentligen. Ne då tar han det på ett sätt ja då e det de man menar... punkt slut, så e det med det. Det e min älsklings åsne del . Finns det någon som har bra tipps hur man får en åsna o lyssna ???  Eller en travare att stanna när den inte vill  det? hmmm..... vilka gämnförelser va?? haha... ja men det e så det e, jag säger det till honom massor av gånger o han lovar att stanna upp o lyssna om det händer igen, men inte. Fan sitter jag bara o klagar här? Känns så. Det e ju inte riktigt meningen.

Är bara såååååå trött på detta hela tiden

Det va för ca 8 år sen...

Jag fann min tröst i alkoholen, nu kan jag tala öppet om det men för ca 2 år sen skulle jag aldrig ha erkänt det. Va jag drack inte för mycke o alla som ville tala med mig om mitt drickande .... ne ne ne... snacka skit med någon annan istället!!!  Mina dagar gick ut på att supa mig tvär full o stanna i ruset så länge jag kunde. Jag mådde bra, det va mitt sätt o orka med dagarna o livet. Nja man intalade väll sig själv att det fungerade på ett bra sätt men insåg inte att jag gjorde min kropp o mitt egna jag beroende. Utan spriten va jag inte jag! Vem va jag egentligen i grund o botten , det minns jag inte längre. Jag söp inte bara bort ångesten.... Jag söp bort mig själv, tappade mig själv i detta drickande. Allt som var jag dränktes med allt annat jag dränkte. Allt man utsatte sig för i ruset. Utnyttjad, dessa övergrepp mm o jag vet inte ens allt själv om det.(bara små små bilder, otrevliga, gånger jag inte kom upp o de turades om att gå in i rummeet o göra vad de ville)  Jag kände inget o orkade inte bry mig! Tänk att jag trodde allt skulle gå att dränka men idag packar det på någonstans inom mig. Det jobbiga att allt, iallafall det mesta e förträngt. Kan jag någon dag finna de sår i mig själv o läka de? Någonstans i allt jag hamnade i gjorde att jag tappade mitt egna värde för mig själv. Jag va inte ett skit, sup o håll dig på ditt , ingen kan förstå dig ... du det jävla helvete i spegeln. Vissa dagar kunde jag stå o se på mig själv o inte ens veta vem det va jag såg framför mig. (ja klart jag visste att det va jag men jag kände inte igen mig själv) Visste inte ens själv från stund till stund va jag skulle göra,hur jag fungerade, våldsam, kriminell (det va mitt jag i spriten som styrde) .... kunde inte ens lyda mitt egna förnuft som varnade ibland . Jag hade allt om jag ville, polare, pengar, killar, prylar... men det jag hellst ville ha ..... det gled iväg bara längre o längre. Ju längre ifrån allt hamnade ju mer söp jag istället. De smällar jag valde att ta tack vare en vriden bild av hur ett förhållande fungerade. De gick över bara man drack tillräckligt mycke o länge. Det va en del... nu pallar jag inte längre. Fortsättning kommer framöver.

Grattis min son.... 10 år idag!!!

Mamma älskar dig...

Saknar dig nått så grymt.

ja det kom jag på att jag inte berättat om så mycke. Inte ens för min egen syster men hon följer min blogg troget så här kommer sanningen.

Första som sattes i kroppen på mig va när jag va på lyset, då orkade jag inte ens bry mig om jag ska vara ärlig. Såg blodsvaret o kände hur allt i skallen, alla glada minnen drog förbi... då kom kicken! Skulle ljuga om jag sa att det inte va som pundarna säger, helt otrolig! Jag förstår va de strävar efter, att hoppet efter den känslan ska komma igen. ...(tyvärr såkommer den aldrig igen) det va första känslan av det. Sen kom pratandet o jag kunde inte fan få stopp på det haha.. hörde mig själv prata om fan allt , så mycke så jag tröttnade på o höra min egen röst. Den blev jobbig , störande o fan jag pratade öppet om saker jag inte ens ville. Kan säga att den gången va en erfarenhet o kicken va något utöver det vanliga i livet. Tyvärr så stannade det inte där...

Sen kom det under tvånget o allt de som man kände posetivt den första gången försvann . Inget kändes bra, detta jävla pratandet, detta jävla insnöandet o dessa jävla spänningarna. Kunde fan inte ens pissa av skiten, kunde ju sitta hur länge som hellst typ för inget. Ja jag vet att det kanske inte e så intresant men så va det. Det jäva blodsvaret... dödade del för del av mig. Känslan av det i kroppen som satte igång värsta ångesten. Allt jobbiga som dök upp i tankarna o man kunde inte stänga av det.  Man blev fast i den värsta del av det man kunde. Den delen man inte vill till , det nedåt! De blåa armarna som va svullna o såg för jävliga ut . Att se sig själv i spegeln o hata den man såg framför sig.

Han gjorde mot min vilja min kropp beroende. Kunde inte sova trotts man ville! Alla skakningar o alla tankar som for i en. Tröttheten... Alla de gånger han inte kunde få svar från de vanliga ställena då han satte det fel , i kroppspullsådern. Hela kroppen la av o krampade, kallsvettningar o resor med ambulansen. Jag kan säga att det blev det värsta jag visste, ville inte ha det , ville inte bli beroende. Att inte kunna säga nej.... hoppas ingen av er som läser kommenterar o känner igen det jag beskriver för jag hoppas att ingen annan ska behövt gått igenom det man gjort. Värsta mardrömmen av de alla. Vilja säga nej men mist makten över det, man fick det i sig trotts man inte ville . Ångesten över det man blev av det.