Detta är mina ord o tankar om MITT liv... säger inte att det e så för alla !

När man vaknade var man tillbaka i verkligheten... livet var den värsta plågan! Inte fan kunde man göra slut på det trotts alla försök. Inte visste man vart man skulle ta vägen eller göra mer än göra det som förväntades av en. Hålla käften , va som man SKULLE, se ut som va som passade för dagen, göra det ena o det andra äckliga för att hålla våldet från sig. Äckliga så menar jag.. tex tvätta blodiga pumpar, stå ut med va han gjorde, se saker man inte ville. säga saker man inte tyckte men skulle sägas ändå. Lura folk... se dem bli slagna o lurade till max! Ne fy fan.. Idag när jag ser tillbaka på det så undrar jag hur jag kunde bli så hjärntvättad av denne man. Att jag överlevde o  trotts alla försök o komma från livet. Inte så konstigt att man reagerar så stark som man gör nu för tiden. Smärta ... den enda smärta jag känner finns inom mig. Slå mig gör va fan som hellst .... känner inte av yttre våld längre. Kan bränna mig på kokande vatten, varma lampor mm utan att ens märka av det. Blockad på nått sätt kanske? Smärta för mig är inte något yttre... men såra mig o det känns som jag ska dö.. panikångesten!!! Minsta lilla känslo sårande o jag rasar både psykiskt o vikten med. Sjukt men så e det! Kan inte sluta fundera på vad polis o andra myndigheter tänkte på.... Alla anmälningar från bekanta o även från mig... inget hände. Jo ett tillfälle fick han besöksförbud som inte hjälpte ett skit. Jag va psykiskt nere o orkade inte med tomheten utan honom men borde det inte kommit så lång gällande brottsoffer så det vet att de som lever så inte vet något annat?! De ser inget annat liv. Mitt under tiden han hade besöksbörbud så kunde han skriva sig hos mig!!! Okey... borde det inte finnas med på deras datorer om hur läget e . När han adress väl va hos mig kunde jag inte komma från alls. Varje gång i ett sista försök o komma ur så fick jag bara svaret att han bor där! Ingen nyckel hadde han o varje gång jag låste dörren så tog han sig in med hjälp av stege upp till andra våningen o in genom rutan. Den gick o bryta upp rutan större skador på den. Ingen säkerhet alls!! Hur jag kände mig.... ja jag kände mig som nått som inte hade nått värde o han fick mig att tro det starkt. Kände mig tom... ensam... vem fan vet vad jag egentligen kände? Jag kunde tänka 1000 gånger om inte mer att nu får det va slut på det här....detta e inte livet men kom bara till tanken för sen kom funderingarna ... vad e livet ??? Detta är ju mitt liv! Jag drack o ingen kunde förstå mig ... alla levde som på en annan sida o alla gånger han tryckte i mig amfetamin som sänkte mig själv ännu längre. Sen fanns jag inte längre. Jag visste inte själv vem jag va eller var jag hörde hemma. Va jag den jag såg i spegeln? Varje smäll kändes som en smekning (låter sjukt jag vet) För mig va det kärlek. Dagar man inte knappt kunde gå , knäckta reben , stora blåmärken... De blev en vana. Jag som alla andra i den sittsen såg bara den fina delen av honom man inte såg allt för han va offret för denna jävla värld. Inte hans fel. Jag kunde hjälpa honom! Idag har det påverkat mig på ett sånt sätt att jag vill inte umgås med folk, tycker de bara e jobbiga. *Sitter hällst hemma med gubben o min dotter... min trygghet! Familjen kan jag umgås med men för mycket av dem blir med för mycke. Jag passar än inte in bland folk o känner mig som en utlänning måste göra i ett nytt land.. man e inte en av dem. Jag kan inte bli älskad .. va finns det o älska hos mig? Jag vet att jag är det men va ser tex gubben hos mig?

Jag vill kunna se med nya ögon o vi jobbar hårt på det!! Inte se på det sätt den andre printa i mig. Jag vill må bra o funka som andra!!

 

Ausgeflippt

5 juli 2010 15:13

Jag blir så ledsen när jag läser det här... Jag har själv suttit fast i ett förhållande där man gjorde och sa saker för att inte bli lämnad. Jag visste att han behandlade mig som skit, men vad hade jag utan honom? Jag har själv aldrig haft drogproblem, men mannen (den patetiska lilla skiten) hade det. Jag hade inga vänner i den här stan. Jag kommer ju inte härifrån. Jag flyttade hit när jag träffade honom. Han försökte sluta med sitt missbruk och jag trodde naivt att jag kunde hjälpa honom. I och med att han försökte sluta, så var vi aldrig ute och träffade folk, så det var omöjligt att lära känna andra.

När jag började plugga till undersköterska för 7 år sen så började jag umgås med några i min klass. Han blev avundsjuk över att jag helt plötsligt hade vänner. Jag fick fler och fler vänner och slutade med att få dåligt samvete över att umgås med dem mer och mer. Till slut separerade vi. Det är det bästa som jag har gjort i hela mitt liv, näst efter att ha fått min son.

Jag tycker att du ska ta kontakt med någon tidning och berätta allt för dem. För det som du har upplevt ska ingen behöva genomlida.

Stor kram på sig

http://ausgeflippt.blogspot.com

 

Åsa

5 juli 2010 18:54

om du inte redan läser de här två bloggarna, så gör det! Skrivna av kvinnor som, liksom dig, har levt i helvetet. Men överlevt.
http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se
http://frittframm.bloggplatsen.se
kommer också själv skriva mer om liknande upplevelser på min icke-offentliga blogg... (http://doggystylee.bloggplatsen.se)
Eftersom det inte är så länge sedan, är det tufft. Men ta detta från en som VET: Det blir BÄTTRE!!!!!

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

www.qdela.se.... där skriver jag!!

Hej hopp på er!!! Kika in på mig blogg www.qdela.se :) Händer lite mer där kan jag lova er... inge jävla kläder o mode blogg det inte! Jag vet att Alla vill ha fler läsare... här har ni dem! Känner mig som en trasdocka så kika över o släng en k...

 www.qdela.se

nuuuuuuuuuuuuuuuuuuu är ni snälla !!!! Rösta på mina skor jag designat!!! Tack älskar er för att ni gör det puss o kram på er alla ...

Händer en massa i livet!!! Psykiskt helt slut!!! Hinner inte med att tänka skriva eller fungera!!! ...