Några ha komenterat o sagt att jag inte skriver så mycke om mig själv så här kommer något av det värsta ur mitt liv.   Tryckt över bröstet kommer bara jag tänker på det.

Det va en dag som alla andra, öl o glada i håget, små kyligt men ändå sol. Vi knatade gatan upp , du , jag o hunden (affe). En rottis som jag va hundvakt åt där ett tag. Han va lite busig o de tyckte jag om de lilla livet för. Hade en känsla i hela kroppen att något va fel någonstans men som alltid så slog jag bort de. Vi gick arm i arm o jag va lycklig trotts livets mörker. (den misär jag levde i) Kändes som jag hade min vän för livet med mig, med dig kunde jag prata om allt. Vi talade om drömmar o livet, de vi gått igenom o hur vi skulle komma vidare. Vi försökte stötta varann så gott de gick . Vi båda bar på mycke. Vi danssade, skrattade gatorna upp. Pratade som alltid om morgon dagen. För då visste vi inte att för en av oss kom den dagen aldrig. Vem tänker så eller? Vi kom fram till brollans ställe o du gick fram o tebax, nervösiteten sydes på långa vägar. Vad va det du kände? Vi kom in o upp, satte oss ner o pratade. Jag fick utskällning för killen jag då hade satt på kåken o fick inte tag på mig. Va fan... e det inte mitt val om jag orkar med de samtalen eller inte! Antagligen inte. De hade ringt oss bett oss komma , det va viktigt som det så fint hette. Nu när jag ser tillbaka på det så hade det viktigaste varit o stanna nere i lägenheten istället.  Inte gått dit över huvudtaget! Du va väldigt dårlig psykiskt o de visste vi alla om , du visade det o med mig pratade du öppet om det. Alla visste dina svagheter o just då va jag den. Du fann en mening med livet när du lärde känna mig. Att det fanns någon som lyssnade på dig när du behövde väntilera saker. Telefonen ringde. Det var killen bror som med ringde för att tjata hål i skallen på mig. Hur dårligt han på kåken mådde, jag borde bry mig mer om det än den nya vännen som de kallade han. Rösten hördes över hela rummet.... kunde inte sänka högtalaren. Din nervösitet blev värre o jag kunde se dina tårar tryckandes, din blick som sa något jag aldrig tidigare sett. Kunde inte läsa den. Annars kunde vi förstå varann bara genom att titta på varann. Hela jag kände hur allt börja röra ihop sig. Han i luren o dina ögon, alla de miljoner tankar som for genom skallen.( Under loppet på bara några minuter.) Kände en stark rädsla men va fan va den?

brollan försvann, stängde in sig på toaletten. Ur telen for de förnedrande orden, riktat till dig. Kan inte ens förklara allt i denna händelse. Min vänn försvann ut i köket o allt som innan hördes så väl drunknade i de smärtfyllda skriket. Hur jag la på minns jag inte. Bara det jag mötte när jag väl kom på benen, allt gick så fort. Där stog du med blodig tröja, gråtande o din hand försökte stryka mitt ansikte, dina ögons förlåt... jag ryggade tillbaka! Va fan hade hänt? Chocken.... Du försvann ut. Jag skrek men ingen djävel brydde sig. Tillslut hittade jag skorna o sprang efter, även brollans tjej. Jag va tvungen att hitta dig o svårt va det inte. Möttes av en syn som slet sönder hela mig. Ambulans personal stoppade mig på vägen ut från porten. DET LIGGER EN DÖD MAN HÄR UTE SÅ NI FÅR TYVÄRR INTE GÅ LÄNGRE. En död man??? Jag såg dina skor som stack ut under filten. Jag ville skrika , springa till dig. Hålla om dig , vara hos dig. Du skulle aldrig mera vara ensam hade jag lovat dig. Nu låg du där o ensam mött döden. De frågade om vi kände dig o jag hann inte svara utan hörde hennes mun säga nej. Jag kunde inte tala men mitt inre skrek. Jag känner honom , han e min bästa vän. Hon drog mig undan , jag grät. Än en gång hade folk förnekat dig. Chockad sen minns jag inte mer än att de i lägenheten börja prata ihop sig, jag tuppade bakom soffan längst in i rummet. Sen vaknade jag av en polis som talade till mig. Det va sant. Du va död o borta o jag kunde inte få dig åter. Man blev häktad misstänkt för mord en månad. Fick inte o kunde inte sörja. Även det togs ifrån mig på samma grymma sätt.(fulla restruktioner) Köket hade varit blodigt men några hade städat det. Jag o den andra tjejen sas det men det minns jag inte. Kniven du satte i ditt egna hjärta satt diskad i disken. Du orkade inte mer, du tog ditt liv. Du kände att något skulle bli fel . Varför i helvete gick jag dit den kvällen med dig????

Saknar dig som fan... det fanns bara en av dig o jag får dig aldrig åter. Önskar o tänker tillbaka allt för en stund med dig än men du e borta o med dig en stor del av mig.

E  det så här man ska känna det?? Kanske ....   ... ett litet ord o man saknar viss betydelse av hur man kan behandla andra människor, vad som e oki o inte. Det ska diskuteras o plockas ner i minsta detalj annars så e det tystnaden som gäller. Man kan ju tiga ner en annan människa lätt. E det så jävla fel o ha en egen talan om hur man känner det? Antagligen... Tycker jag så .... ja då tycker han så o jag gör allt så jävla mycke värre. Att säga att han får mig känna mig som en främling i vårat eget hem, ja då gör jag det med men sen har han aldrig sagt det. Vårat förhållande ska visst vara uppbyggt på fullt av regler... va fan e detta eller? Förälder e han ändå o behöver inte va det till mig med. En sak kan inte gälla mig o inte honom... rätt... men om saken han stör sig på e något han gör strax efter.. hmm... Var e då detta med lika villkor?

E bara så jävla trött på saker just nu. Dessa jävla diskutioner som alltid e så popelärt, som jag senare får höra att det e jag som drog upp det. Kan man inte erkänna sina egna brister o fel eller e det signaler som jag borde stanna upp o se över det lite?? Blir fan vilsen i mig själv på skiten.

Detta jag skriver e till mitt avlidna ex... om man kan kalla honom det?! Bilden av dig har börjat suddats ut, ser dig inte längre när jag blundar, du har blivit en utan ansikte. Minns de små saker hur du såg ut men kan inte se det framför mig längre. Känner inte av dig! Hann aldrig säga dig va jag tycker o tänker om saker, hur jag sett på det. När du låg på sjukan vågade eller ville du inte tala med mig. Hade jag fått chansen o  säga dig saker, kanske skulle jag ha kunnat förlåta. Fått chansen att fråga dig varför o kanske få svaret på det jag undrar dagligen .Kanske hade du kunnat hjälpa mig o läka en del. Lever just nu ett underbart liv än tidigare. Jag Slåss med min jävla ångest o allt du lämnade efter dig på din väg i mitt liv. Förstår inte hur du kunde ta chansen när du såg en krossad människa o krossa henne ännu värre. Jag va blind o trodde det va kärlek men det va de inte. Du knäckte det lilla mig in i minsta för att jag skulle bygga upp ett liv enbart runt dig. Det blev som du ville, kunde inte leva om du inte va i närheten. fungerade bara inte! Du visste precis var du fått mig o för att vara på den säkra sidan så körde du dina grejer, jag fick bara inte finna minsta lilla utväg. Straffade du mig för allt du själv tvingats genomgå under livet? Om så hoppas jag att det fick dig må bättre för annars skulle jag fått må skit för inget. Får aldrig veta det! Jag e både arg o ledsen , sårad över allt när jag väl kunnat börja se på saker. Jag ser det alla runt om såg men inget kunde göra nått åt det. Du rullade in mig väl i den världen du ville leva med mig. Kommer jag någonsin förstå varför du kände ett tvång att sätta dina sprutor i mig? Varför vill någon som vet hur det livet e dra in en annan människa i det?  Du hatade det själv stundvis o ville bara ur det. Jag trodde jag kände dig men inser nu att jag inte gjorde det. Du va någon annan hela tiden! Hade du någonsin lämnat mig ifred om jag inte satt dig på kåken, en snabb hjälp... klarade inte leva med vetskapen om hur du levde tillslut efter folk klarat hålla mig ifrån dig. Jag tror att om du inte gått vidre till en jag hoppas bättre värld så hade du dragit mig med dig . Som det va då... jag va villig o dö för dig, hur skulle jag kunna leva utan dig? Du va ju den som tog hand om mig, som du fick mig o tro . Ingen annan förstog mig som du gjorde, vem annan skulle vilja ha en sån som mig, ingen bara du . Nu vet jag bättre!  Jag vände alla av betydelse ryggen, ville bara skydda de från va du fick mig tro .... Ett sämre liv om de hade mig i det. Nu vet jag att de e de som e lyckliga att jag fortfarande finns kvar i det. finns så mycke jag villl säga dig men kan det aldrig. Har kvar de flästa brev från de vändor du satt på kåken. Nu när jag läser det så ser jag tydligt att jag missat alla varningsmönster. Glad att jag lärde känna dig på ett sätt, kan liksom inget annat säga. Skulle ljuga om jag skrev något annat om det. Jag fick en erfarenhet inte många skulle få i livet. Om den e bra vet jag inte men jag har lärt mig massor på det. Finns bara en sak jag vill ha ett svar på o det e ....

Hur tänkte du med allt, hur kände du dig innerst inne. (antar att du någonstans visste att du gjorde fel) Vem va jag för dig för kärlek va det inte trotts att du flera gånger sa att jag va kärleken. Va jag någon alls eller bara någon du tog ut all din ilska , besvikelse på för över hur livet ditt hade blivit? Hoppas att du funnit frid o hoppas att jag någon dag kan förlåta dig. När o hur det vet jag inte efter 7 års helvete men kanske en dag kanske. Vem vet? Detta e bara en del jag vill säga dig, finns så mycke mer men just nu klarar jag inte av det.

Till min son o alla som stått vid min sida under alla jobbiga åren.

Tack för att ni finns o gubben o min dotter, tack för att ni e med mig i vått o torrt genom saker. Utan er skulle jag inte klara mig!!!!!!!!

E inte trött... kan o vill inte lägga mig än. Jo kan kan jag väll men skit samma. Känner bara för o skriva av mig. Har skrivit till min pojke... på bloggen till honom o jag kände hur allt höll på o dra iväg. Glömmer nästan bort att han e 10 o skriver som själva fan om saker. Vill bara få det ur mig, så att han vet o förstår lite av de saker hans pappa målat upp som något helt annat än vad sanningen är. Jag vet att han förstår väldigt mycke o är liksom inte som 10 när det gäller saker. Antar att han blivit mer vuxen tack vare allt han tvingats gå igenom under alla åren sen de gjorde allt för att hålla oss isär. Stackarn... Önskar ibland att jag kunde dra tillbaka tiden. Göra valen på ett annat sätt. Inte låtit mig halka ner i skiten o varit starkare för mig o pojken än jag va den tiden. Önska kan man ju alltid göra men det gör ju inte saker o ting bättre, snarare jobbigare. Hur skulle det sett ut idag om  jag bara hade gjort det? Eller om jag gjort så eller så eller så. De funderingarna har drivit mig till vansinne under alla åren. Nu pockar de på igen o jag kan inte låta bli o tänka i de baner.Skriver med dealekt men bryr mig inte. haha. Jag har kommit på (tack vare lite hjälp) att allt kunde ha varit helt på ett annat sätt om jag inte trott att ge upp o låta allt va , va det bästa för pojken. Trodde att de va det klokaste valet för att skona honom från allt de onda. ÅÅÅÅÅÅÅHHHH... nu e jag helt fast i det där... fan fan... Det går inte förändra hur mycke jag än verkar tro att tanken kan göra det. Liksom skenar iväg i skallen o det ger bara ännu mer ångest. Fan jag blir nästan sinnessjuk på allt för helvete. Dax o lugna ner sig. Läste igenom va jag skrivit till pojken, det slog mig som en blixt i skallen att än e det fan inte försent! Jag vet ju var jag har mig själv nu i livet, vet att han inte kommer i kläm på något sätt av att komma tex hem till mig. Förr ville jag inte det för den jag bodde med sket totalt i saker runt om sig, han hade sin värld o supa o punda helt öppet va hans grej. Då hade det skadat men nu.... nu har jag ju chansen o försöka ta igen allt som går av den missade tiden, inte låta mig själv missa mer. Nu mera e mitt hem tryckt så va sitter jag här o väntar på . JAG SKA FIXA TILL DET MED POJKEN!

Fan att låta ens tankar bara löpa fritt hjälper. Att ta sig tid o gå igenom allt man har inom sig. Hade jag inte suttit här nu så hade tanken aldrig slagit mig. Jag kan inte förlora något på det längre om jag så måste slåss för honom i rätten. haha... fan tror jag ska gå o lägga mig nu med den underbara känsla som dyker upp i en. Ja fan jag får inte glömma ... Tack syster för att ni kom förut. Hoppas maten gick o äta. Va kul o se er men jag undrar än vem det va som snackade sin skit, du vet va jag menar. Får liksom inte ro i den saken om jag inte får veta vem som springer med skit för o göra saker värre än det redan e i alla missförstånd o grejer. Ne tjing tjing på er .... nu blir det kudden o krama om sjuklingen till gubbe.

sitter här o funderar på saker o ting i livet. Va e något värt o inte?? Haft kontakt med min kusin nu i 2 dagar som e inne på sjukhuset med sin lilla pojke. Lika gammal som våran lilla tjej! Han har jätte hög feber o läkarna vet inte va det e för fel. Han e riktigt dårlig. Blir han inte bättre så sätter dom sond o de tvingas leva isolerade. Fatta vad jobbigt!!! I morgon ska han genomgå flera prover, hoppas de kan hitta felet o göra något åt det. Man blir fan orolig. Man kan ju själv tänka sig hur det skulle kännas o se sitt barn försvinna mer o mer o ingen vet felet. JAG SKULLE BLI TOKIG!   

Minns det som de vore igår... de hela va över på 6 min, nu önskar man att man fick känna av det lite mer än man gjorde.haha...Varje dag med det lilla livet har varit helt underbart! Kan inte  fatta att det e ett årsen.

tack för era kommentarer.   Loggade in o fick se att de va 6 nya kommentarer o gissa om jag blev glad. Hahaha.. mmin syster va en o hon klagade lite över de jag lagt ut på bloggen ha ha ... men för vissa e det inte så intresant. Fick en kommentar som riktigt värmde från Olivia, tack.   älskar o skriva blogg, lägga ut om det ena o det andra o ni läsare gör det extra kul o göra det. Tack till er alla !!!

Kram